Jag har idag beställt och betalt elva dvdfilmer från ginza och cdon. Det är väldigt kul att beställa saker från internet, men grejen är den att man vill ha sina varor levererade med en gång. Nu måste jag ju vänta ett par dagar. Torsdag tidigast är ett realistiskt mål.

Filmer jag köpte från ginza som jag har sett:

Efter helgen som var full med feber, snor, slem och allmän ångest är jag på benen igen. Någorlunda i alla fall. Mjukstartar igen med trailern till Alien. Har du inte sett Alien har du något att ta tag i då jag rankar den som en av de bästa filmer som gjorts.

Att svenskar är galna i deckare tror jag att de flesta håller med om. Både svenska och engelska. Kommisarie Morse, Morden i Midsomer, Beck, Van Veeteren osv. Det finns några stycken att välja på. Gemensamt för de flesta av de här film/-tvserierna är att det görs på tok för många filmer eller avsnitt. Jag såg nyligen alla Beckfilmer med Peter Haber i huvudrollen och det var ingen angenäm upplevelse. Det blir väldigt fort upprepande och ofta är det så att man försöker slänga in någon form av relationsdrama i det hela för att kompensera mot allt det otäcka och kriminalrelaterade. Tyvärr så är det så att ofta blir de här relationsbitarna väldigt löjliga och ej trovärdiga. Möjligen för att de inte har bearbetats ordentlig från början, från manus. Möjligen också för att det är så genomskinligt att de enbart är med bara för att det ska finnas något vid sidan av alla brott och straff och sådant.
Hur som helst så har jag sett två av Van Veeterenfilmerna nu de senaste dagarna och jag måste påpeka att de faktiskt håller ganska bra klass. Mycket bättre än Peter Haber-Becktramset som har pågått alldeles för länge. Sammanlagt så finns det nio Van Veeterenfilmer, som är baserade på böckerna av Håkan Nesser. Undantaget var vissa stunder i den andra filmen, Återkomsten, där de försökte sig på ett triangelrelationsdrama poliserna emellan som kändes lite pajigt. Men överlag så är de faktiskt mycket sevärda. Får se om fallet är så hela vägen ut.

Mamma Roma
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5

Il Decameron
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5

I Racconti di Canterbury
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5

Il fiore delle Mille e una Notte
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5

Salò o le 120 giornate di Sodoma
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5

För inte allt för längesedan så såg jag några filmer av den italienska regissören Ettore Scola. Det blir lätt så att man ser främst amerikansk film. Tyvärr. I och med att den amerikanska filmindustrin är så stor som den är så kommer det visserligen ut en hel del bra film därifrån men framförallt en jävla massa skit. Därför har jag valt att medvetet försöka se film från andra länder lite mer. För min erfarenhet säger mig att film från andra länder än Usa är fan så bra den med, ibland mycket bättre. Tanken var är att jag ska försöka se film av de många erkända italienska regissörerna. Först ut var Ettore Scola. Denna gång blev det Pier Paolo Pasolini. Tyvärr så valde jag fel filmer att se då det egentligen bara var en som var riktigt bra. Efter att ha forskat lite mer i Pasolinis filmer så borde jag valt mer av hans tidigare filmer.

Mamma Roma från 1962 var den första filmen jag såg och den absolut bästa. Titelkaraktären Mamma Roma är en före detta prostituerad som med sparade pengar försöker sadla om i livet. Med nyköpt lägenhet och ny karriär, grönsaksförsäljare, hämtar hon hem sin ende son, Ettore som är 16 år, från fosterhem. Tanken är att de ska lära känna varandra nu när hon kan ta hand om honom. Ettore har tidigare drivit runt mycket på gatorna tillsammans med andra barn och ungdomar i det mycket fattiga Rom. Den nyblivna mamman försöker med stor kärlek knyta sin son till sig. När Ettore får reda på att hans mor tidigare varit prostituerad sjunker han allt djupare in i mörkret och gatulivet. Mamma Roma försöker på alla sätt och vis hon förmår rädda tillbaka sin son, men hinner hon innan det är försent? Filmen behandlar livet i efterkrigstidens hårda och fattiga tillvaro och gör det på ett bra och intressant sätt. Huvudkaraktären med sin värme och spontanitet är filmens styrka. Mamma Roma är spelad av Anna Magnini och har ett skratt som få inte smittas av. Filmen kan dock kännas lite seg emellanåt, men det är inget som jag i efterhand minns särskilt med filmen.

Il Decameron, I Racconti di Canterbury och Il fiore delle Mille e una Notte är de filmer som ingår i Pasolinis Trilogy of Life. De tre filmerna är baserade på tre olika böcker; Il Decameron - Decameron/The Decameron, I Racconti di Canterbury - I racconti di Canterbury/The Canterbury Tales och Il fiore delle Mille e una Notte - One Thousand and One Nights. Gemensamt för de tre böckerna är att de är samlingar innehållandes flera historier. I efterhand så tycker jag att det är väldigt svårt att skilja de tre filmerna åt då de påminner väldigt mycket om varandra. Varje film är en samling småhistorier tagna ur böckerna. Jag har inte läst någon av böckerna så jag kan inte avgöra hur bra i förhållande till de filmerna är. Jag kan sammanfatta de tre filmerna ganska bra; medeltidsbuskis, så nära porrfilm man kan komma utan porr osv. Så mycket nakna unga män, och en del äldre, har jag aldrig sett på film tidigare. Och återigen; denna jävla dubbning! Se om du vill.

Salò o le 120 giornate di Sodoma är en filmatisering av boken Les 120 journées de Sodome or l'école du libertinage/The 120 Days of Sodom, or the School of Libertinism av Marquis de Sade. Filmen är Pasolinis sista film innan han mördades och kom 1975. Filmen utspelar sig i Salòrepubliken, där fyra högt uppsatta fascister låser in sig i ett slott under 120 dagar tillsammans med ett gäng ungdomar man rövat bort samt sina medarbetare; fyra manliga soldater och tre kvinnor/prostituerade. En sak är förbjuden på slottet: Sex i traditionell mening. De fyra männen förgriper sig sexuellt på de bortrövade ungdomarna på flera olika förnedrande sätt. Kiss, bajs och löjliga lekar är bara några av ingredienserna. Den här filmen var mycket kontroversiell när den kom och den var länge förbjuden i många länder. I vissa länder är den fortfarande förbjuden. Efter att tidigare ha sett tre filmer med mycket naket i så var det inte jättekul att se den här filmen. Men den är intressant, dels pga av att är så extrem och dels för att Pasolini utmanar filmens gränser för hur mycket man som åskadare klarar av att se. Personligen hade jag mycket svårt för två scener i filmen. Den här filmen är helt klart inte för alla, är man känslig så kanske man bör avstå att se den. Men som filmintresserad så tycker jag absolut att man ska se den här, utmanande och inte som vilken film som helst.

Det var ett tag sedan jag såg en film nu. Närmare bestämt natten mellan torsdag och fredag. För att vara mig så är det en väldigt lång tid. Däremot så har jag sett på en himla massa X-Filesavsnitt. Inte fel det! Bilden är från avsnittet Detour från säsong fem.

Vad räknas som kortfilm? Enligt Wikipedia:

 

Filmen finns uppladdad på youtube i tre delar och är 30 minuter lång. Första delen finns här ovan. Jag hoppas att det väljer att du väljer att se den. Det är värt det!

 

Klippet ovan är guld värt. Våpet till filmkritiker bokstavligen pissar sig själv i munnen. Hon har verkligen inte en siffra rätt. Vad är det för blodpudding hon har på huvudet? Hennes argument är så patetiska och uddlösa. Tarantino kan inget annat än att tacka och ta emot och även han pissa henne i käften.

Well don't worry about that baby!

Hur ska vi klara oss den dagen då Per Åhlin inte finns längre, då han inte kan förgylla vardagen med sitt unika tecknande? Jag kommer ihåg när jag var fem år och var med mitt dagis på bio och såg Resan Till Melonia. Det är ingen underdrift att jag blev helt såld av den, nästan besatt. Den är så jävla bra. Lite högre klass av det Åhlin gör än det mesta av det skräp som Disney slänger ur sig.

 

Dessutom så blev jag dökär i Miranda som en av huvudkaraktärerna heter i filmen. Jättesöt tjej verkligen. Varm och ömsint. Synd att det var en omöjlig förälskelse.

 

Per Åhlin har dessutom tecknat Hundhotellet, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Dunderklumpen, Lennart Hellsings ABC och skivomslaget till Dundertågets underbara skiva Dom feta åren är förbi.

Kort och gott:

1. Solange Dimitrios - Casino Royale
2. Natalya Simonova - GoldenEye
3. Tatiana Romanova - From Russia with Love
4. Pussy Galore - Goldfinger
5. Jill Masterton - Goldfinger

Nyligen så tog jag mig igenom samtliga bondfilmer. Det är något jag inte rekommenderar då många av filmerna är väldigt dåliga och tramsiga. Jag tänkte att jag skulle ta och lista olika saker runt James Bond. I det här inlägget börjar med den viktigaste lista, vem som är den bäste Bond.

Jag är väldigt förtjust i när kultur lyckas på ett träffsäkert sätt fånga en känsla/tanke/stämning. Eller som i sin uttrycksform beskriver en känsla/tanke/stämning utan att det blir överdrivet. För att förklara bättre ska jag ge en rad exempel.
Jag kommer ihåg första gången jag såg Fight Club, som räknas av de flesta som David Finchers bästa film. Själv föredrar jag den lite dovare och mörkare The Game, inte för att kasta skit på Fight Club för den delen som är väldigt bra film. Det finns en scen i Fight Club som jag gillar väldigt mycket.

 

Jag har alltid haft väldigt svårt för att somna och har alltid tyckt att det är en jobbig process. Nu har jag som tur är inte samma sömnproblem som Edward Norton i filmen. Men jag har väldigt ofta väldigt mycket tankar och ibland ångest som gör att det är väldigt svårt för mig att slappna av och varva ner när jag ska sova. Så jag är ofta ganska spänd när jag ska sova. Det som för mig är så träffsäkert i scenen ovan är det sista i den. Precis så som Edward Norton ser ut när han ligger på soffan känner jag mig när jag har väldigt svårt att sova. Det är så perfekt det uttrycket i han har i ansiktet. Man är så trött, man är så trög och seg i huvudet men man kan inte sova. Det är verkligen precis så jag känner mig, så som han ser ut i den scenen där.

 

En av mina favoritfilmer och en världens bästa filmer i mitt tycke är Fanny & Alexander. Scenografin och ljussättningen tycker jag är fantastisk. Jag tänker främst på två delar i filmen. Först och främst den första delen där familjen Ekdahl firar jul i Ekdahlska huset. Där är det varmt och trevligt. Alla är glada. Det är mycket varma och vackra färger. Folk har på sig vackra och granna kläder. Mycket levande ljus som utstrålar värme och gemytlighet. Den jul som utspelar sig i den filmen skulle jag mycket gärna vilja uppleva.

Den andra delen är när Fanny, Alexander och Emelie flyttar in i Biskopsgården. Biskopsgården är raka motsatsen till Ekdahlska huset. Biskopsgården är kall och mörk. Mycket gråa och tråkiga färger. Tomma väggar och sparsamt med ljus. Diskreta kläder i gråa, beiga och mörka nyanser.

Scenografi, ljussättning och kostym är så klockrena i Fanny och Alexander och hjälper till att förmedla de olika stämningarna i filmen så bra. Tyvärr hittar jag inget vettigt klipp från julfirandet i filmen (det går visserligen och se lite från julfirandet i trailern jag länkar till ovan), men jag lägger upp en annan scen. En scen med Jarl Kulle som är så fenomenal i filmen. Han spelar sin karaktär så himla bra att man som åskådare sitter med ett stort leende. Han utstrålar en sån värme i sin karaktär!

 

 

Jag tänkte gå utanför min regel om att bara skriva om film, men jag kommer inte vandra iväg för långt bort. Ett av mina favoritband är Nick Cave & The Bad Seeds. Två av medlemmarna i bandet är Nick Cave och Warren Ellis. Duon har tillsammans gjort filmmusik som är smått fantastisk. Bla doldisen The Proposition (som Nick Cave för övrigt skrivit manus till), The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (med en fantastiskt skådespelarinsats av Casey Affleck!) och underbart vackra The Road.

Om man som jag har lyssnat väldigt mycket på Nick Cave & The Bad Seeds så märker man att steget från deras musik och Nick Cave och Warren Ellis filmmusik inte är särskilt långt. Vilket i och för sig inte är jättemärkvärdigt då båda är medlemmar i bandet. Men jag tycker att det finns en annan koppling som de delar, och det är att båda alternativen gör musik/melodier som ska förmedla en stämning i en berättelse. För det är precis det som är Nick Caves styrka som textförfattare. Han lyckas skapa små berättelser av de flesta av sina låtar. Små historier, sagor nästan, och den musik som Nick Cave & The Bad Seeds spelar bakom Nick Caves texter är så rätt och sätter en stämning som för mig är så himla klockren. Ett utmärkt exempel på det är skivan Murder Ballads. Där är varje låt/ballad en berättelse/saga i sig med temat mord. Det absolut bästa exemplet på den skivan är låten The Curse Of Millhaven där musiken förmedlar en perfekt känsla och stämning till texten som handlar om en galen mördare.

Jag tänkte fortsätta lite att skriva om Nick Cave. Varje spår på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack låter ganska likadant på respektive soundtrack. Eller de påminner väldigt mycket om varandra. De innehåller samma stämning. Precis på samma sätt är det när Nick Cave & The Bad Seeds spelar live. Varje enskild konsert har en viss känsla eller stämning över sig. Då menar jag ljudmässigt då jag tyvärr inte har sett dom live än. Men jag har hört flera av deras livespelningar och liveskivor. Min åsikt är att de var som bäst på nittiotalet vilket man kan höra på skivan Live Seeds. Den liveskivan har en viss stämning över sig, som jag skrev innan, rakt igenom hela skivan. De lyckas skapa en viss atmosfär till Nick Caves textuniversum som är helt klockrent.

 

 

Låten ovan är The Ship Song som för mig har en särskild betydelse. Den handlar egentligen om kärlek, antar jag, och om en person som vill att hans/hennes älskade ska glömma allt det som har hänt eller det dumma personen gjorde eller sa och komma tillbaka. Men för mig så handlar den om förlorad vänskap. Det är det som är det fina med kultur. Man har rätten att uppfatta saker på sitt eget sätt och man får tolka hur man vill. Den här låten fick en djupare innebörd för mig då jag och en tjejkompis till mig gled ifrån varandra. Jag hade dumt nog, som den förvirrade tonåring jag var som inte visste riktigt hur jag kände eller vad jag ville, blivit lite kär i henne. Hon tyckte inte att det var någon bra idé och vi gled isär för en ganska lång tid. Det var under den tiden som jag utvecklade ett särskilt band till den här låten. Jag kände igen mig i texten.

Come sail your ship around me

And burn your bridges down

We make a little history, baby

Every time you come around

 

Jag kände verkligen så här. Kom tillbaka. Glöm det som har varit. Vi blickar framåt istället. Varje gång vi ses/hörs. Jag saknade vår vänskap. Jag var ju ju egentligen inte kär utan bara förvirrad, ung och osäker, och pga det förlorade jag en vän. Som tur var så fick vi kontakt igen senare vilket jag är glad för.

 

Ett annat jättebra exempel på när jag identifierat mina känslor med en låt är låten Hope I Don't Fall in Love with You med en annan av mina favoriter Tom Waits. När jag var ute på krogen en kväll för ett par år sedan så kom jag i kontakt med en tjej som jag känt till lite lätt sedan tidigare. Vi började prata om både det ena, andra och tredje. Ju längre kvällen och samtalet lider ju mer känner jag att hon är väldigt intressant och trevlig. Hon är ju dessutom väldigt vacker. Naturligtvis så börjar hon då berätta om sin pojkvän och om hur mycket hon tycker om honom (han är faktiskt jättetrevlig, men det visste jag inte då), och precis där passar låten in. Man  hoppades att man inte skulle bli kär, för det vore dumt då hon hade pojkvän. Nu handlar låten inte riktigt om det, men återigen så får man ju tolka fritt. Sedan så kan man ju känna igen sig i vissa delar av en låt. En särskild vers eller en rad bara. Inte fel för det.

 

 

Tom Waits kan man även stöta på som skådis. Ofta i bra filmer. Här är ett kul klipp från filmen Coffee and Cigarettes.

Om jag var tvungen att välja en filmkaraktär (påhittad) som jag sedan skulle leva ihop med resten av livet så blir valet väldigt enkelt. Alabama Worley från True Romance. Den här tjejen har allt. Hon har utstrålning och charm. Hon är trevlig och rolig. Hon har värme och glädje. Hon är både söt och snygg på samma gång. Hon verkar vara en väldigt rolig tjej att vara tillsammans med och hon verkar vara väldigt bra på att ge kärlek.
Detta är ju naturligtvis tack vare Patricia Arquette förtjänst. Som idag vid 42 års ålder fortfarande är väldigt vacker, och ibland när man drömmer sig bort, då allting är möjligt (i drömmarnas värld), så är det väldigt tråkigt att man är född tjugo år för sent. Jag kan inte komma på någon annan som, vid den tidpunkten, skulle kunna gestalta Alabama Worley. Möjligen Marisa Tomei, men hon är brunett och en Alabama som inte är blond är ganska otänkbar. Detta har naturligtvis inget att göra med att en viss Marilyn Monroe var blond (OBS! Ironi! OBS!). Hon mer eller mindre satte standarden för hur en kvinnlig sexsymbol ska se ut.
True Romance är världens bästa kärleksfilm. Och det påståendet är för mig fullkomligt odiskutabelt.

Killinggängets bästa film (tycker jag) är Ben och Gunnar - En Liten film om manlig vänskap. Tråkigt nog så finns den inte på dvd då det kostar för mycket att ha med all musik i filmen, och utan den så skulle filmen tappa mycket. Filmen handlar om manlig vänskap, manlig sexualitet samtidigt som det är en oerhörd varm film med otroligt vackra och härliga Stockholmsmiljöer.

Några bra filmer jag sett sedan senast: Memento, L.A. Confidential, Key Largo och Scarecrow.