Ettore Scola
Brutti, sporchi e cattivi
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Una Giornata particolare
IMDb, Filmtipset
Betyg: 4/5
La Nuit de Varennes
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
De senaste två veckorna har jag sett några av Ettore Scolas filmer. Italien har en väldigt fin tradition av regissörer och Scola kan lätt placeras in i det fack där man även hittar bla; Fellini, Antonioni, Bertolucci, Leone, Pasolini och Tornatore (listan kan naturligtvis göras väldigt lång).
Jag valde tre filmer på måfå av Scola för att se vad han går för. Med facit i hand så är jag glad att jag valde att se några av hans filmer. Suget efter att se mer av honom finns definitivt. Dessutom så blir jag mer och mer imponerad av Marcello Mastroianni.
Den första filmen jag såg var Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka) från 1976. Om man har glimten i ögat när man ser den här filmen så kan man uppskatta den väldigt mycket. Den utspelar sig i en kåkstad utanför Rom där bostadförhållandena är minst sagt inte de bästa. Filmen kretsar kring falmiljeöverhuvudet Giacinto som fått ut en stor summa försäkringspengar då han förlorade sitt ena öga. Under ett och samma tak hyser Giaconto sin fru, sin mor, sina barn plus respektive och sina barnbarn. Giaconto har inga planer på att dela med sig av sina försäkringspengar till familjens stora förtret. Fylld av bitterhet över sitt förlorade öga och paranoia över att hans familj ska hitta det ställe han gömt sina pengar på fördriver Giaconto sina dagar med alkohol och förlustelse med kvinnor. En dag bestämmer Giaconto sig för att ta med sig hem en prostituerad kvinna som han förälskat sig i. Giaconto ser det inte som något konstigt att även hon ska sova i samma säng som han och hans fru. Detta blir droppen för resten av familjen som börjar planera för hur de ska bli av med patriarken och komma åt hans pengar. Filmen är på sina ställen väldigt rolig men är samtidigt en skildring över hur det är att leva i det allra lägsta samhällskicket.
Film nummer två blev Una Giornata particolare (En alldeles särskild dag) från 1977. Filmen handlar om att gränserna mellan vad som är vänskap och kärlek inte alltid är så tydliga. Och att kärlek/vänskap inte alltid inträffar under de bästa förhållandena. Året är 1938 och Hitler är på besök i Rom hos Mussolini. Folk strömmar till Roms centrum för att få sig en syn av de två fascisterna. Ett bostadskomplex är i stort sett helt tom på folk. Hemmafrun Antonietta, spelad av otroligt vackra Sophia Loren, har ingen möjlighet att följa med sin familj till denna folkfest då hon måste ta tag i sysslorna hemma. I lägenheten mitt emot sitter den homosexuella radiojournalisten Gabriele (Marcello Mastroianni) och skriver vid sitt skrivbord. Av en slumpartad händelse tvingas ett möte mellan dessa individer fram. Antonietta, en korrekt italiensk hemmafru som stödjer den fascistiske Mussolini utan någon som helst tvekan, blir häpen över denne underlige Gabriele som inte är lik henne och hennes familjs värderingar på något sätt. En spontan homosexuell man som dessutom är av anti-fascistiska åsikter. Trots deras olikheter så fattar de båda personerna intresse för varandra. Händelsemässigt sett så händer det inte så mycket i filmen utan styrkan i filmen ligger i mötet mellan två människor som är skickligt spelat av Loren och Mastroianni. Filmen försöker inte på något sätt berätta för oss hur hemskt det är med fascism och nazism, som det så ofta görs till sin överdrift i många filmer. Vilket i sig är väldigt skönt, om man är rätt funtad så förstår man det ändå.
Den tredje och sista filmen blev La Nuit de Varennes (Natten i Varennes) från 1982. Filmen utspelar sig under den franska revolutionen och handlar om ett påhittat möte mellan Restif de la Bretonne, Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Thomas Paine (Harvey Keitel) och Sophie de la Borde, fyra historiskt verkliga personer. Mötet sker under en resa med hästdroska från Paris till Varennes. De resandes deltar i vänskaplig ton i diskussioner om sex, politik och de olia samhällsklasserna. Av en händelse så reser de inte långt efter en annan hästdroska innehållandes den flyende franska kungafamiljen. Ju längre filmen framskrider dessto närmare den kungliga droskan kommer de. Det här var den sämsta filmen jag såg. Inte för att den är speciellt dålig. Men den här typen av kostymfilmer är nog inte Ettore Scolas styrka. Man måste hänga med i filmen från början för att ha koll på vem som är vem. Det mest störande är att de italienska regissörerna verkar ha en obotlig kärlek för att dubba skådespelare i sina filmer. På detta sätt når tex Harvey Keitel inte ut i sin fulla potential. Överlag är filmen sevärd men den kunde vart bättre.
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Una Giornata particolare
IMDb, Filmtipset
Betyg: 4/5
La Nuit de Varennes
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
De senaste två veckorna har jag sett några av Ettore Scolas filmer. Italien har en väldigt fin tradition av regissörer och Scola kan lätt placeras in i det fack där man även hittar bla; Fellini, Antonioni, Bertolucci, Leone, Pasolini och Tornatore (listan kan naturligtvis göras väldigt lång).
Jag valde tre filmer på måfå av Scola för att se vad han går för. Med facit i hand så är jag glad att jag valde att se några av hans filmer. Suget efter att se mer av honom finns definitivt. Dessutom så blir jag mer och mer imponerad av Marcello Mastroianni.
Den första filmen jag såg var Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka) från 1976. Om man har glimten i ögat när man ser den här filmen så kan man uppskatta den väldigt mycket. Den utspelar sig i en kåkstad utanför Rom där bostadförhållandena är minst sagt inte de bästa. Filmen kretsar kring falmiljeöverhuvudet Giacinto som fått ut en stor summa försäkringspengar då han förlorade sitt ena öga. Under ett och samma tak hyser Giaconto sin fru, sin mor, sina barn plus respektive och sina barnbarn. Giaconto har inga planer på att dela med sig av sina försäkringspengar till familjens stora förtret. Fylld av bitterhet över sitt förlorade öga och paranoia över att hans familj ska hitta det ställe han gömt sina pengar på fördriver Giaconto sina dagar med alkohol och förlustelse med kvinnor. En dag bestämmer Giaconto sig för att ta med sig hem en prostituerad kvinna som han förälskat sig i. Giaconto ser det inte som något konstigt att även hon ska sova i samma säng som han och hans fru. Detta blir droppen för resten av familjen som börjar planera för hur de ska bli av med patriarken och komma åt hans pengar. Filmen är på sina ställen väldigt rolig men är samtidigt en skildring över hur det är att leva i det allra lägsta samhällskicket.
Film nummer två blev Una Giornata particolare (En alldeles särskild dag) från 1977. Filmen handlar om att gränserna mellan vad som är vänskap och kärlek inte alltid är så tydliga. Och att kärlek/vänskap inte alltid inträffar under de bästa förhållandena. Året är 1938 och Hitler är på besök i Rom hos Mussolini. Folk strömmar till Roms centrum för att få sig en syn av de två fascisterna. Ett bostadskomplex är i stort sett helt tom på folk. Hemmafrun Antonietta, spelad av otroligt vackra Sophia Loren, har ingen möjlighet att följa med sin familj till denna folkfest då hon måste ta tag i sysslorna hemma. I lägenheten mitt emot sitter den homosexuella radiojournalisten Gabriele (Marcello Mastroianni) och skriver vid sitt skrivbord. Av en slumpartad händelse tvingas ett möte mellan dessa individer fram. Antonietta, en korrekt italiensk hemmafru som stödjer den fascistiske Mussolini utan någon som helst tvekan, blir häpen över denne underlige Gabriele som inte är lik henne och hennes familjs värderingar på något sätt. En spontan homosexuell man som dessutom är av anti-fascistiska åsikter. Trots deras olikheter så fattar de båda personerna intresse för varandra. Händelsemässigt sett så händer det inte så mycket i filmen utan styrkan i filmen ligger i mötet mellan två människor som är skickligt spelat av Loren och Mastroianni. Filmen försöker inte på något sätt berätta för oss hur hemskt det är med fascism och nazism, som det så ofta görs till sin överdrift i många filmer. Vilket i sig är väldigt skönt, om man är rätt funtad så förstår man det ändå.
Den tredje och sista filmen blev La Nuit de Varennes (Natten i Varennes) från 1982. Filmen utspelar sig under den franska revolutionen och handlar om ett påhittat möte mellan Restif de la Bretonne, Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Thomas Paine (Harvey Keitel) och Sophie de la Borde, fyra historiskt verkliga personer. Mötet sker under en resa med hästdroska från Paris till Varennes. De resandes deltar i vänskaplig ton i diskussioner om sex, politik och de olia samhällsklasserna. Av en händelse så reser de inte långt efter en annan hästdroska innehållandes den flyende franska kungafamiljen. Ju längre filmen framskrider dessto närmare den kungliga droskan kommer de. Det här var den sämsta filmen jag såg. Inte för att den är speciellt dålig. Men den här typen av kostymfilmer är nog inte Ettore Scolas styrka. Man måste hänga med i filmen från början för att ha koll på vem som är vem. Det mest störande är att de italienska regissörerna verkar ha en obotlig kärlek för att dubba skådespelare i sina filmer. På detta sätt når tex Harvey Keitel inte ut i sin fulla potential. Överlag är filmen sevärd men den kunde vart bättre.
Kommentarer
Trackback