Såg på Serpico förut idag (Betyg: 4/5) med Al Pacino i huvudrollen som Frank Serpico. För mig så finns det två olika Al Pacino. Al Pacino före Scarface och Al Pacino efter Scarface. Här föredrar jag den första Al Pacino. Anledningen är enkel. Filmerna han gjorde innan Scarface tycker jag är bättre än filmerna han gjorde efter, trots bra filmer som Glengarry Glen Ross, Scent of a Woman och The Insider. Efter Scarface har han valt att medverka i skitfilmer som: Revolution, Dick Tracy, The Recruit, Ocean's Thirteen och Righteous Kill. Några sådana skitfilmer medverkade han inte i före Scarface. utan har istället medverkat i filmer av mycket hög klass: The Panic in Needle Park, The Godfather, Serpico, The Godfather Part II och Dog Day Afternoon. Al Pacinos bästa skådespelarinsats, i mitt tycke,  är den som pressad bankrånare i Dog Day Afternoon. Se den!

 

Ps. Vad hände med Al Pacinos röst? Ds.

Här är ett klipp från filmen The King Of Comedy, som i mina ögon är den bästa filmen Robert De Niro och Martin Scorsese gjort tillsammans. Raging Bull hit och Godfellas dit. Det är den här som är deras bästa.

 

 

 

 

 

 

Brutti, sporchi e cattivi
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5

Una Giornata particolare
IMDb, Filmtipset
Betyg: 4/5

La Nuit de Varennes
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5

De senaste två veckorna har jag sett några av Ettore Scolas filmer. Italien har en väldigt fin tradition av regissörer och Scola kan lätt placeras in i det fack där man även hittar bla; Fellini, Antonioni, Bertolucci, Leone, Pasolini och Tornatore (listan kan naturligtvis göras väldigt lång).
Jag valde tre filmer på måfå av Scola för att se vad han går för. Med facit i hand så är jag glad att jag valde att se några av hans filmer. Suget efter att se mer av honom finns definitivt. Dessutom så blir jag mer och mer imponerad av Marcello Mastroianni.

Den första filmen jag såg var Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka) från 1976. Om man har glimten i ögat när man ser den här filmen så kan man uppskatta den väldigt mycket. Den utspelar sig i en kåkstad utanför Rom där bostadförhållandena är minst sagt inte de bästa. Filmen kretsar kring falmiljeöverhuvudet Giacinto som fått ut en stor summa försäkringspengar då han förlorade sitt ena öga. Under ett och samma tak hyser Giaconto sin fru, sin mor, sina barn plus respektive och sina barnbarn. Giaconto har inga planer på att dela med sig av sina försäkringspengar till familjens stora förtret. Fylld av bitterhet över sitt förlorade öga och paranoia över att hans familj ska hitta det ställe han gömt sina pengar på fördriver Giaconto sina dagar med alkohol och förlustelse med kvinnor. En dag bestämmer Giaconto sig för att ta med sig hem en prostituerad kvinna som han förälskat sig i. Giaconto ser det inte som något konstigt att även hon ska sova i samma säng som han och hans fru. Detta blir droppen för resten av familjen som börjar planera för hur de ska bli av med patriarken och komma åt hans pengar. Filmen är på sina ställen väldigt rolig men är samtidigt en skildring över hur det är att leva i det allra lägsta samhällskicket.

Film nummer två blev Una Giornata particolare (En alldeles särskild dag) från 1977. Filmen handlar om att gränserna mellan vad som är vänskap och kärlek inte alltid är så tydliga. Och att kärlek/vänskap inte alltid inträffar under de bästa förhållandena. Året är 1938 och Hitler är på besök i Rom hos Mussolini. Folk strömmar till Roms centrum för att få sig en syn av de två fascisterna. Ett bostadskomplex är i stort sett helt tom på folk. Hemmafrun Antonietta, spelad av otroligt vackra Sophia Loren, har ingen möjlighet att följa med sin familj till denna folkfest då hon måste ta tag i sysslorna hemma. I lägenheten mitt emot sitter den homosexuella radiojournalisten Gabriele (Marcello Mastroianni) och skriver vid sitt skrivbord. Av en slumpartad händelse tvingas ett möte mellan dessa individer fram. Antonietta, en korrekt italiensk hemmafru som stödjer den fascistiske Mussolini utan någon som helst tvekan, blir häpen över denne underlige Gabriele som inte är lik henne och hennes familjs värderingar på något sätt. En spontan homosexuell man som dessutom är av anti-fascistiska åsikter. Trots deras olikheter så fattar de båda personerna intresse för varandra. Händelsemässigt sett så händer det inte så mycket i filmen utan styrkan i filmen ligger i mötet mellan två människor som är skickligt spelat av Loren och Mastroianni. Filmen försöker inte på något sätt berätta för oss hur hemskt det är med fascism och nazism, som det så ofta görs till sin överdrift i många filmer. Vilket i sig är väldigt skönt, om man är rätt funtad så förstår man det ändå.

Den tredje och sista filmen blev La Nuit de Varennes (Natten i Varennes) från 1982. Filmen utspelar sig under den franska revolutionen och handlar om ett påhittat möte mellan Restif de la Bretonne, Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Thomas Paine (Harvey Keitel) och Sophie de la Borde, fyra historiskt verkliga personer. Mötet sker under en resa med hästdroska från Paris till Varennes. De resandes deltar i vänskaplig ton i diskussioner om sex, politik och de olia samhällsklasserna. Av en händelse så reser de inte långt efter en annan hästdroska innehållandes den flyende franska kungafamiljen. Ju längre filmen framskrider dessto närmare den kungliga droskan kommer de. Det här var den sämsta filmen jag såg. Inte för att den är speciellt dålig. Men den här typen av kostymfilmer är nog inte Ettore Scolas styrka. Man måste hänga med i filmen från början för att ha koll på vem som är vem. Det mest störande är att de italienska regissörerna verkar ha en obotlig kärlek för att dubba skådespelare i sina filmer. På detta sätt når tex Harvey Keitel inte ut i sin fulla potential. Överlag är filmen sevärd men den kunde vart bättre.

Gubbjäveln är tamigfan 84 år. Trots att han står med ena foten i graven så verkar det inte som om han några planer på att slå av på takten (IMDb). Han har sett likadan ut i fyrtio år och det är svårt att slå honom i coolhet. På hans merilista står bla; Alien (en av mina favoriter), The Godfather: Part II, Pat Garrett & Billy the Kid (underbart soundtrack av Bob Dylan), The Straight Story, Wild at Heart och Straight Time. Vet du inte vem Harry Dean Stanton är så kan du ställa dig i skamvrån omedelbart för att sedan ta tag i Harry Dean Stantonläxan.
Här är ett klipp från AFI Life Achievement Award 1994 (nämns även här), i vilket han först berättar en bra historia och sedan sjunger med Art Garfunkel.

Efter i stort sett ingen sömn under natten så var jag hos tandläkaren i morses. För att kröna min känsla av välbehag ännu mer så fick jag naturligtvis vänta tjugo minuter extra. Som tur var hade jag inte Dr. Christian Szell, magnifikt spelad av Laurence Olivier (Marathon Man, 1976).

Det här var något jag hoppades att jag aldrig behövde se: Goa grejer

Filmmusik är något som jag tycker om väldigt mycket och tycker om att lyssna på. Bra filmmusik kan hjälpa till att sätta en stämning och atmosfär i en scen/film. Jag har några favoriter jag tänka avslöja här.

Den jag kanske tycker är allra bäst är The Batman Theme av Danny Elfman till filmen Batman från 1989. Om jag vore en superhjälte så är det det här ledmotivet jag vill höra när jag kommer flygandes/hoppandes/farandes.

 

 

Filmmusiken till de två senaste Batmanfilmern är oerhört bra. De är komponerade av Hans Zimmer och James Newton Howard. Två spår jag gillar särskilt är Vespertilio från Batman Begins och Like Dog Chasing Cars från The Dark Knight.

En annan favorit är L'Estasi dell'Oro av Ennio Morricone som används i filmen Il buono, il brutto, il cattivo (The Good, the Bad and the Ugly).

 

Två andra bra spår av Ennio Morricone: River från filmen The Mission och Cockeye's Song från Once Upon a Time in America.

 

Soundtracket till 37°2 le matin (Betty Blue) av Gabriel Yared är fantastiskt rakt igenom. Här är en favorit:

 

Sedan finns det ett gäng sånger som ledmotiv, en favoriter där är:

 

 

Två andra bra är jättegulliga Gake no Ue no Ponyo från filmen Ponyo och Perry Comos Somebody up there likes me från filmen med samma namn.

1. Robert De Niro - Angel Heart 1987:

Länk

2. Viggo Mortensen - The Prophecy 1995:

3. Tom Waits - The Imaginarium of Doctor Parnassus 2009:

Jag hittade inte en enda video med Tom Waits från filmen. Finns bara trailers. Se filmen, den duger allt.

The Devil Wears Prada
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 1/5

Det enda positiva jag kan nämna är att jag aldrig behöver se den igen. Jag har varken lust eller ork att göra en större redogörelse över vad som är så fruktansvärt med filmen. Första scenen efter förtexterna är max 15 sekunder lång. I den scenen kan man på förhand se hur hela filmen är uppbyggd. Det är så uppenbart hur det kommer att gå och på vilket sätt saker och ting kommer att ske för Andy som huvudpersonen heter spelad av Anne Hathaway. Någon större koll på Anne Hathaway har jag inte och vet inte riktigt om hon är bra eller dålig. Jag har tidigare sett henne i Brokeback Mountain där hon har en liten roll. Jag kan ärligt talat inte säga om hon är bra eller dålig där då hon hamnar i skuggan av fina skådespelarinsatser av Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams. Sedan så har jag sett henne i Rachel Getting Married som visserligen är en väldigt bra film och där spelar hon bra. Men jag tycker inte att man kan bedöma en skådespelare som bra eller dålig efter att bara ha sett tre filmer med personen.
The Devil Wears Prada räddas inte av duktiga skådespelare som Meryl Streep (det här är helt klart den sämsta film jag sett med henne) och Stanley Tucci eller för den delen av vackra Emily Blunt. Att jag sedan inte har något intresse för trender, eller mode för delen, har inget med mitt betyg att göra. Om det hade vart en bra film så hade den ju vart intressant oavsett innehåll. Hela filmen är kliché rakt igenom och jag suckade och stönade hur många gånger som helst under filmen. Nu hoppas jag att snabbt kan glömma den. Usch och fy!

Everybody's Fine
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5

Everbody's Fine är en remake av Stanno Tutti Bene (1990) av Giuseppe Tornatore som har regisserat bla; Nuovo cinema Paradiso (Cinema Paradiso), L'Uomo delle stelle (The Star Maker), Malèna. Stanno Tutti Bene, med Marcello Mastroianni i huvudrollen och musik av Ennio Morricone, har jag tyvärr inte sett då den inte finns på dvd. Men i och med att det har blivit en remake så är det väl kanske inte helt omöjligt att den kommer på dvd framöver. Hoppas jag i alla fall (gärna L'Uomo delle stelle också som jag inte har sett på jättelänge).
Everybody's Fine är regisserad av Kirk Jones som för mig är helt okänd. Det är hans tredje film som regissör och han gör ett bra jobb utan att på något sätt briljera. I huvudrollen ser vi Robert De Niro. De Niro har i mitt tycke medverkat i en hel del fruktansvärda filmer de senaste femton åren (The Adventures of Rocky and Bullwinkle, 15 Minutes, Showtime, Men of Honor, The Fan bla). Men visar ibland varför han fortfarande är en av de bästa skådespelarna i sin generation. De Niro är filmens räddning med ett trovärdigt och fint skådespel. Inte för att varken Sam Rockwell, Kate Beckinsale eller Drew Barrymore är särskilt dåliga på något sätt.

 

 

Filmen handlar om Frank (De Niro) vars hustru nyligen dött. Frank känner sig ensam och beslutar sig för att bjuda hem sin familj på middag. Men en efter en avbokar de och det slutar med att ingen kan komma. Vilket spär på Franks känsla av ensamhet och tomhet. Frank bestämmer sig för att ta saken i egna händer istället och ger sig ut på en resa för att träffa sina fyra barn, trots dålig hälsa. Framme i New York på sitt första stopp så är hans son David inte hemma så Frank åker vidare på sin resa hem till sin dotter Amy (Beckinsale). Eftersom Frank beslutat att inte meddela om sina besök blir Amy överraskad. Amy förklarar för Frank att tillfället för ett besök inte är det bästa och Frank tvingas återigen resa vidare dagen efter. Först till sin son Robert (Rockwell) och sedan till sin dotter Rosie (Barrymore) där det är samma visa. Sårad och misstänksam mot att något inte är som det ska tvingas Frank åka hem. Frank har känslan av att hans barn inte är riktigt uppriktiga mot honom och vart är hans son David?

Filmen handlar om ensamhet och om hur en familj kan glida isär. Tidigt påminns jag om filmen About Schmidt som jag i jämförelse med den här filmen föredrar hellre. About Schmidt har intressantare karaktärer och en handling som är mer bearbetad. Problemet med Everbody's Fine är att varje intressant scen eller karaktär får inte tillräckligt med tid utan filmen berör varje grej som sker i filmen väldigt lätt för att sedan gå vidare. Tyvärr har jag inte sett orginalet och kan inte jämföra med den. Den bästa scenen är på tok för kort. Den utspelar sig i ett café vars klientel uppenbarligen verkar vara äldre ensamma män. Där träffar Frank en man som är 94 år och pigg för sin ålder. Hans knep; han har hållt sig borta från doktorn. Filmens ton är inte allt för allvarlig utan mer gullig på sina ställen. Som så ofta med amerikansk film så är den tidigt ganska förutsägbar och det är inte svårt att gissa om det blir ett lyckligt eller olyckligt slut. Personligen tycker jag att den kunde ha slutat en scen tidigare där en till sist väldigt stolt far kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Filmen överlag är dock godkänd men i slutändan så är det nog ingen film man kommer att minnas.

 

Ps. Avslutningsvis i anknytning till en äldre Rober De Niro slänger jag in ett klipp från filmen What Just Happened (2008). Filmen tycker jag är lite underskattad. Jag uppskattade den i alla fall (Betyg: 4/5) men den är kanske inte för alla. Robert De Niro spelar en filmproducent som kämpar med en rad problem, både personliga och jobbrelaterade. Bruce Willis gestaltar i den här filmen en filmstjärna som vägrar raka av sig sitt skägg inför en filmroll vilket åsamkar De Niros karaktär en del vånda. Filmen är rolig på sina ställen inte minst i anknytning till scenerna med Bruce Willis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ds.

 

Pss.

Framöver dyker Robert Rodriquez Machete upp, även här med De Niro, med en fet skådespelarensemle. Efter ett ha sett trailern så blir ju inte förväntningarna mindre direkt.

Dss.

För ett tag sedan tänkte jag skapa en blogg; 101 filmer du måste se innan du dör. Reglerna för den bloggen var enkla. De får inte vara med i någon utgåva av boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Och jag måste ha sett dom. Det började ganska bra, då jag snabbt kom på ett 30-tal filmer att ha med. Men sedan glömde jag av det hela och har slängt textfilen med filmerna. Projektet ligger på is för tillfället. Nu skapar jag istället den här bloggen vars syfte är enkelt; här kommer jag att skriva hur jag vill om vad jag vill med anknytning till film på något sätt.

Jack Nicholson får inleda den här bloggen. Här är ett klipp från 1994 när han tar emot AFI Life Achievement Award. Han tackar med ett väldigt fint tal. Lättsamt till en början men när han sedan börjar tala om sitt jobb från en mer personligt vinkel blir han rörd och tårögd. Avslutningsfrasen är klockren och kaxig.