2001: A Space Odyssey
2001: A Space Odyssey
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 5/5
Om jag måste nämna endast tre ord om filmen 2001: A Space Odyssey så blir det följande:
Perfektionism. Snygg. Trovärdig.
Den som är någorlunda kunnig och påläst när det gäller Stanley Kubrick känner till att han var perfektionist ut i fingertopparna. Det finns inte en detalj i hela filmen som inte är genomtänkt. Filmen är oerhört snygg. Den ger ett ljust, rent och fräsht intryck. De här två komponenterna, Kubricks perfektionism och den stilrena designen, ger tillsammans en mycket trovärdig bild av den dåvarande framtiden (filmen gjordes 1968 och utspelas 2001, vilket innebär att 2001 låg i framtiden 1968).
Filmen handlar om den första bemannade resan till Jupiter. Besättningen består av sex individer. Tre av dessa är vetenskapsmän inom olika områden, de ligger i nedfrusen dvala då de inte behöve förrens vid själva ankomsten till Jupiter. Anledningen till detta är för att spara luft och mat. Ombord är även två piloter som ser till att rymdskeppet fungerar korrekt. Den sjätte individen består av super-datorn HAL. HAL är mycket intelligent och liknas vid en människohjärna. HAL är koll på allt som händer ombord och fungerar tillsammans med piloterna som skeppets mekaniker.
David och Frank, de två piloterna, misstänker att något inte står rätt till. En känsla av att inte vara ensamma smyger sig på. Delar av skeppet fungerar inte som det ska. Frank ger sig ut på rymdskeppets utsida för att reparera det trasiga. Under denna reperation inträffar en olycka av något slag som slungar Frank rakt ut i rymden. David bevittnar delar av detta och ger sig ut i en rymdkapsel efter Frank. På väg tillbaka med Frank får David insikt om vad det är som händer och vad som är problemet. Något som skulle få den minst klaustrofobiske skrajare än skrajast.
Mer än så här kan jag inte skriva om själva handling då det vore att berätta för mycket.
Scenografin är helt makalös i den här filmen. Den är så förbannat snygg att det är lätt att glömma att den är gjord 1968. Den utklassar de flesta science fictionfilmerna med hästlängder. Då ska man komma ihåg att många science fictionfilmer är gjorda efter 1968 och har tillgång till bättre utrustning och teknik.
Ett mycket smart drag av Kubrick var att låta slutet vara öppet för egna tolkningar. De ovana filmtittarna kanske inte tycker om det då de gärna vill ha filmer förklarade enkelt för sig. Men vad är för fel att för en gångs få tolka på egen hand och fundera kring något?
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 5/5
Om jag måste nämna endast tre ord om filmen 2001: A Space Odyssey så blir det följande:
Perfektionism. Snygg. Trovärdig.
Den som är någorlunda kunnig och påläst när det gäller Stanley Kubrick känner till att han var perfektionist ut i fingertopparna. Det finns inte en detalj i hela filmen som inte är genomtänkt. Filmen är oerhört snygg. Den ger ett ljust, rent och fräsht intryck. De här två komponenterna, Kubricks perfektionism och den stilrena designen, ger tillsammans en mycket trovärdig bild av den dåvarande framtiden (filmen gjordes 1968 och utspelas 2001, vilket innebär att 2001 låg i framtiden 1968).
Filmen handlar om den första bemannade resan till Jupiter. Besättningen består av sex individer. Tre av dessa är vetenskapsmän inom olika områden, de ligger i nedfrusen dvala då de inte behöve förrens vid själva ankomsten till Jupiter. Anledningen till detta är för att spara luft och mat. Ombord är även två piloter som ser till att rymdskeppet fungerar korrekt. Den sjätte individen består av super-datorn HAL. HAL är mycket intelligent och liknas vid en människohjärna. HAL är koll på allt som händer ombord och fungerar tillsammans med piloterna som skeppets mekaniker.
David och Frank, de två piloterna, misstänker att något inte står rätt till. En känsla av att inte vara ensamma smyger sig på. Delar av skeppet fungerar inte som det ska. Frank ger sig ut på rymdskeppets utsida för att reparera det trasiga. Under denna reperation inträffar en olycka av något slag som slungar Frank rakt ut i rymden. David bevittnar delar av detta och ger sig ut i en rymdkapsel efter Frank. På väg tillbaka med Frank får David insikt om vad det är som händer och vad som är problemet. Något som skulle få den minst klaustrofobiske skrajare än skrajast.
Mer än så här kan jag inte skriva om själva handling då det vore att berätta för mycket.
Scenografin är helt makalös i den här filmen. Den är så förbannat snygg att det är lätt att glömma att den är gjord 1968. Den utklassar de flesta science fictionfilmerna med hästlängder. Då ska man komma ihåg att många science fictionfilmer är gjorda efter 1968 och har tillgång till bättre utrustning och teknik.
Ett mycket smart drag av Kubrick var att låta slutet vara öppet för egna tolkningar. De ovana filmtittarna kanske inte tycker om det då de gärna vill ha filmer förklarade enkelt för sig. Men vad är för fel att för en gångs få tolka på egen hand och fundera kring något?
I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale
I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
John Cazale var en skådespelare med den unika egenskapen att bara ha medverkat i bra filmer. Under sitt korta liv var John Cazale med i fem filmer: The Godfather, The Conversation, The Godfather: Part II, Dog Day Afternoon och The Deer Hunter. Fem filmer som är oerhört bra. Fem filmer som kryllar av jättefina skådespelarinsatser inte minst John Cazales. Det som är så anmärkningsvärt med hans fina prestation i The Deer Hunter är att han under inspelningarna var döende i lungcancer. Han dog innan filmen var klar , 42 år gammal 1978.
Jag blev mycket glad när jag såg att Kunskapskanalen skulle visa denna dokumentär. Själv har jag inga tvkanaler då jag i stort sett aldrig ser på tv. Så för kvällen var jag tvungen att förflytta mig till en tv för att se dokumentären eftersom jag inte har lyckats få tag i den på något annat sätt. Vilket till mina stora förargelse var helt onödigt eftersom jag naturligtvis hittade den på youtube det första jag gjorde när jag kom hem förut.
Dokumentären är upplagd på det sättet att familj, vänner, skådespelare och regissörer talar varmt om John Cazale som person och som människa. Det blandas med fotografier och klipp från teater- och film produktioner han medvarkade i. Tyvärr så lever dokumentären inte upp till mina förväntningar då jag länge velat se den här. Jag får inte reda på särskilt mycket om John Cazale som jag inte redan visste. Dokumentären är visserligen bara 40 minuter lång så det ges inte tid och utrymme för någon djupare inblick i John Cazale. Vilket är synd, för det hade varit väldigt intressant tycker jag. Men meningen med dokumentären är nog snarare att folk ska minnas honom, återfinna honom eller finna hon för första gången, vilket man anar i dokumentärens titel. John Cazale var en doldis utan tvekan. Han gjorde bara biroller och kanske inte märks lika mycket just därför. Men om man är väldigt filmintresserad som jag och uppskattar bra skådespelarprestationer kollar närmare på hans roller så märkar man väldigt fort hur fenomenalt duktig han var. Al Pacino berättar om John Cazales styrka som skådespelare, han menar att Cazale fick sina motspelare att spela bra. Jag har ingen anledning att inte tro på Pacino då båda skådespelarna spelar frutkansvärt bra i Dog Day Afternoon tillsammans. I slutet av dokumentären påpekar producenten Marvin Starkman att om John Cazale hade levt idag så kan man fundera över hur många bra filmer han skulle medverkat i ytterligare under de seanste 30 åren.
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
John Cazale var en skådespelare med den unika egenskapen att bara ha medverkat i bra filmer. Under sitt korta liv var John Cazale med i fem filmer: The Godfather, The Conversation, The Godfather: Part II, Dog Day Afternoon och The Deer Hunter. Fem filmer som är oerhört bra. Fem filmer som kryllar av jättefina skådespelarinsatser inte minst John Cazales. Det som är så anmärkningsvärt med hans fina prestation i The Deer Hunter är att han under inspelningarna var döende i lungcancer. Han dog innan filmen var klar , 42 år gammal 1978.
Jag blev mycket glad när jag såg att Kunskapskanalen skulle visa denna dokumentär. Själv har jag inga tvkanaler då jag i stort sett aldrig ser på tv. Så för kvällen var jag tvungen att förflytta mig till en tv för att se dokumentären eftersom jag inte har lyckats få tag i den på något annat sätt. Vilket till mina stora förargelse var helt onödigt eftersom jag naturligtvis hittade den på youtube det första jag gjorde när jag kom hem förut.
Dokumentären är upplagd på det sättet att familj, vänner, skådespelare och regissörer talar varmt om John Cazale som person och som människa. Det blandas med fotografier och klipp från teater- och film produktioner han medvarkade i. Tyvärr så lever dokumentären inte upp till mina förväntningar då jag länge velat se den här. Jag får inte reda på särskilt mycket om John Cazale som jag inte redan visste. Dokumentären är visserligen bara 40 minuter lång så det ges inte tid och utrymme för någon djupare inblick i John Cazale. Vilket är synd, för det hade varit väldigt intressant tycker jag. Men meningen med dokumentären är nog snarare att folk ska minnas honom, återfinna honom eller finna hon för första gången, vilket man anar i dokumentärens titel. John Cazale var en doldis utan tvekan. Han gjorde bara biroller och kanske inte märks lika mycket just därför. Men om man är väldigt filmintresserad som jag och uppskattar bra skådespelarprestationer kollar närmare på hans roller så märkar man väldigt fort hur fenomenalt duktig han var. Al Pacino berättar om John Cazales styrka som skådespelare, han menar att Cazale fick sina motspelare att spela bra. Jag har ingen anledning att inte tro på Pacino då båda skådespelarna spelar frutkansvärt bra i Dog Day Afternoon tillsammans. I slutet av dokumentären påpekar producenten Marvin Starkman att om John Cazale hade levt idag så kan man fundera över hur många bra filmer han skulle medverkat i ytterligare under de seanste 30 åren.
Pier Paolo Pasolini
Mamma Roma
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Il Decameron
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5
I Racconti di Canterbury
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5
Il fiore delle Mille e una Notte
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5
Salò o le 120 giornate di Sodoma
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
För inte allt för längesedan så såg jag några filmer av den italienska regissören Ettore Scola. Det blir lätt så att man ser främst amerikansk film. Tyvärr. I och med att den amerikanska filmindustrin är så stor som den är så kommer det visserligen ut en hel del bra film därifrån men framförallt en jävla massa skit. Därför har jag valt att medvetet försöka se film från andra länder lite mer. För min erfarenhet säger mig att film från andra länder än Usa är fan så bra den med, ibland mycket bättre. Tanken var är att jag ska försöka se film av de många erkända italienska regissörerna. Först ut var Ettore Scola. Denna gång blev det Pier Paolo Pasolini. Tyvärr så valde jag fel filmer att se då det egentligen bara var en som var riktigt bra. Efter att ha forskat lite mer i Pasolinis filmer så borde jag valt mer av hans tidigare filmer.
Mamma Roma från 1962 var den första filmen jag såg och den absolut bästa. Titelkaraktären Mamma Roma är en före detta prostituerad som med sparade pengar försöker sadla om i livet. Med nyköpt lägenhet och ny karriär, grönsaksförsäljare, hämtar hon hem sin ende son, Ettore som är 16 år, från fosterhem. Tanken är att de ska lära känna varandra nu när hon kan ta hand om honom. Ettore har tidigare drivit runt mycket på gatorna tillsammans med andra barn och ungdomar i det mycket fattiga Rom. Den nyblivna mamman försöker med stor kärlek knyta sin son till sig. När Ettore får reda på att hans mor tidigare varit prostituerad sjunker han allt djupare in i mörkret och gatulivet. Mamma Roma försöker på alla sätt och vis hon förmår rädda tillbaka sin son, men hinner hon innan det är försent? Filmen behandlar livet i efterkrigstidens hårda och fattiga tillvaro och gör det på ett bra och intressant sätt. Huvudkaraktären med sin värme och spontanitet är filmens styrka. Mamma Roma är spelad av Anna Magnini och har ett skratt som få inte smittas av. Filmen kan dock kännas lite seg emellanåt, men det är inget som jag i efterhand minns särskilt med filmen.
Il Decameron, I Racconti di Canterbury och Il fiore delle Mille e una Notte är de filmer som ingår i Pasolinis Trilogy of Life. De tre filmerna är baserade på tre olika böcker; Il Decameron - Decameron/The Decameron, I Racconti di Canterbury - I racconti di Canterbury/The Canterbury Tales och Il fiore delle Mille e una Notte - One Thousand and One Nights. Gemensamt för de tre böckerna är att de är samlingar innehållandes flera historier. I efterhand så tycker jag att det är väldigt svårt att skilja de tre filmerna åt då de påminner väldigt mycket om varandra. Varje film är en samling småhistorier tagna ur böckerna. Jag har inte läst någon av böckerna så jag kan inte avgöra hur bra i förhållande till de filmerna är. Jag kan sammanfatta de tre filmerna ganska bra; medeltidsbuskis, så nära porrfilm man kan komma utan porr osv. Så mycket nakna unga män, och en del äldre, har jag aldrig sett på film tidigare. Och återigen; denna jävla dubbning! Se om du vill.
Salò o le 120 giornate di Sodoma är en filmatisering av boken Les 120 journées de Sodome or l'école du libertinage/The 120 Days of Sodom, or the School of Libertinism av Marquis de Sade. Filmen är Pasolinis sista film innan han mördades och kom 1975. Filmen utspelar sig i Salòrepubliken, där fyra högt uppsatta fascister låser in sig i ett slott under 120 dagar tillsammans med ett gäng ungdomar man rövat bort samt sina medarbetare; fyra manliga soldater och tre kvinnor/prostituerade. En sak är förbjuden på slottet: Sex i traditionell mening. De fyra männen förgriper sig sexuellt på de bortrövade ungdomarna på flera olika förnedrande sätt. Kiss, bajs och löjliga lekar är bara några av ingredienserna. Den här filmen var mycket kontroversiell när den kom och den var länge förbjuden i många länder. I vissa länder är den fortfarande förbjuden. Efter att tidigare ha sett tre filmer med mycket naket i så var det inte jättekul att se den här filmen. Men den är intressant, dels pga av att är så extrem och dels för att Pasolini utmanar filmens gränser för hur mycket man som åskadare klarar av att se. Personligen hade jag mycket svårt för två scener i filmen. Den här filmen är helt klart inte för alla, är man känslig så kanske man bör avstå att se den. Men som filmintresserad så tycker jag absolut att man ska se den här, utmanande och inte som vilken film som helst.
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Il Decameron
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5
I Racconti di Canterbury
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5
Il fiore delle Mille e una Notte
IMDb, Filmtipset
Betyg: 2/5
Salò o le 120 giornate di Sodoma
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
För inte allt för längesedan så såg jag några filmer av den italienska regissören Ettore Scola. Det blir lätt så att man ser främst amerikansk film. Tyvärr. I och med att den amerikanska filmindustrin är så stor som den är så kommer det visserligen ut en hel del bra film därifrån men framförallt en jävla massa skit. Därför har jag valt att medvetet försöka se film från andra länder lite mer. För min erfarenhet säger mig att film från andra länder än Usa är fan så bra den med, ibland mycket bättre. Tanken var är att jag ska försöka se film av de många erkända italienska regissörerna. Först ut var Ettore Scola. Denna gång blev det Pier Paolo Pasolini. Tyvärr så valde jag fel filmer att se då det egentligen bara var en som var riktigt bra. Efter att ha forskat lite mer i Pasolinis filmer så borde jag valt mer av hans tidigare filmer.
Mamma Roma från 1962 var den första filmen jag såg och den absolut bästa. Titelkaraktären Mamma Roma är en före detta prostituerad som med sparade pengar försöker sadla om i livet. Med nyköpt lägenhet och ny karriär, grönsaksförsäljare, hämtar hon hem sin ende son, Ettore som är 16 år, från fosterhem. Tanken är att de ska lära känna varandra nu när hon kan ta hand om honom. Ettore har tidigare drivit runt mycket på gatorna tillsammans med andra barn och ungdomar i det mycket fattiga Rom. Den nyblivna mamman försöker med stor kärlek knyta sin son till sig. När Ettore får reda på att hans mor tidigare varit prostituerad sjunker han allt djupare in i mörkret och gatulivet. Mamma Roma försöker på alla sätt och vis hon förmår rädda tillbaka sin son, men hinner hon innan det är försent? Filmen behandlar livet i efterkrigstidens hårda och fattiga tillvaro och gör det på ett bra och intressant sätt. Huvudkaraktären med sin värme och spontanitet är filmens styrka. Mamma Roma är spelad av Anna Magnini och har ett skratt som få inte smittas av. Filmen kan dock kännas lite seg emellanåt, men det är inget som jag i efterhand minns särskilt med filmen.
Il Decameron, I Racconti di Canterbury och Il fiore delle Mille e una Notte är de filmer som ingår i Pasolinis Trilogy of Life. De tre filmerna är baserade på tre olika böcker; Il Decameron - Decameron/The Decameron, I Racconti di Canterbury - I racconti di Canterbury/The Canterbury Tales och Il fiore delle Mille e una Notte - One Thousand and One Nights. Gemensamt för de tre böckerna är att de är samlingar innehållandes flera historier. I efterhand så tycker jag att det är väldigt svårt att skilja de tre filmerna åt då de påminner väldigt mycket om varandra. Varje film är en samling småhistorier tagna ur böckerna. Jag har inte läst någon av böckerna så jag kan inte avgöra hur bra i förhållande till de filmerna är. Jag kan sammanfatta de tre filmerna ganska bra; medeltidsbuskis, så nära porrfilm man kan komma utan porr osv. Så mycket nakna unga män, och en del äldre, har jag aldrig sett på film tidigare. Och återigen; denna jävla dubbning! Se om du vill.
Salò o le 120 giornate di Sodoma är en filmatisering av boken Les 120 journées de Sodome or l'école du libertinage/The 120 Days of Sodom, or the School of Libertinism av Marquis de Sade. Filmen är Pasolinis sista film innan han mördades och kom 1975. Filmen utspelar sig i Salòrepubliken, där fyra högt uppsatta fascister låser in sig i ett slott under 120 dagar tillsammans med ett gäng ungdomar man rövat bort samt sina medarbetare; fyra manliga soldater och tre kvinnor/prostituerade. En sak är förbjuden på slottet: Sex i traditionell mening. De fyra männen förgriper sig sexuellt på de bortrövade ungdomarna på flera olika förnedrande sätt. Kiss, bajs och löjliga lekar är bara några av ingredienserna. Den här filmen var mycket kontroversiell när den kom och den var länge förbjuden i många länder. I vissa länder är den fortfarande förbjuden. Efter att tidigare ha sett tre filmer med mycket naket i så var det inte jättekul att se den här filmen. Men den är intressant, dels pga av att är så extrem och dels för att Pasolini utmanar filmens gränser för hur mycket man som åskadare klarar av att se. Personligen hade jag mycket svårt för två scener i filmen. Den här filmen är helt klart inte för alla, är man känslig så kanske man bör avstå att se den. Men som filmintresserad så tycker jag absolut att man ska se den här, utmanande och inte som vilken film som helst.
Ettore Scola
Brutti, sporchi e cattivi
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Una Giornata particolare
IMDb, Filmtipset
Betyg: 4/5
La Nuit de Varennes
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
De senaste två veckorna har jag sett några av Ettore Scolas filmer. Italien har en väldigt fin tradition av regissörer och Scola kan lätt placeras in i det fack där man även hittar bla; Fellini, Antonioni, Bertolucci, Leone, Pasolini och Tornatore (listan kan naturligtvis göras väldigt lång).
Jag valde tre filmer på måfå av Scola för att se vad han går för. Med facit i hand så är jag glad att jag valde att se några av hans filmer. Suget efter att se mer av honom finns definitivt. Dessutom så blir jag mer och mer imponerad av Marcello Mastroianni.
Den första filmen jag såg var Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka) från 1976. Om man har glimten i ögat när man ser den här filmen så kan man uppskatta den väldigt mycket. Den utspelar sig i en kåkstad utanför Rom där bostadförhållandena är minst sagt inte de bästa. Filmen kretsar kring falmiljeöverhuvudet Giacinto som fått ut en stor summa försäkringspengar då han förlorade sitt ena öga. Under ett och samma tak hyser Giaconto sin fru, sin mor, sina barn plus respektive och sina barnbarn. Giaconto har inga planer på att dela med sig av sina försäkringspengar till familjens stora förtret. Fylld av bitterhet över sitt förlorade öga och paranoia över att hans familj ska hitta det ställe han gömt sina pengar på fördriver Giaconto sina dagar med alkohol och förlustelse med kvinnor. En dag bestämmer Giaconto sig för att ta med sig hem en prostituerad kvinna som han förälskat sig i. Giaconto ser det inte som något konstigt att även hon ska sova i samma säng som han och hans fru. Detta blir droppen för resten av familjen som börjar planera för hur de ska bli av med patriarken och komma åt hans pengar. Filmen är på sina ställen väldigt rolig men är samtidigt en skildring över hur det är att leva i det allra lägsta samhällskicket.
Film nummer två blev Una Giornata particolare (En alldeles särskild dag) från 1977. Filmen handlar om att gränserna mellan vad som är vänskap och kärlek inte alltid är så tydliga. Och att kärlek/vänskap inte alltid inträffar under de bästa förhållandena. Året är 1938 och Hitler är på besök i Rom hos Mussolini. Folk strömmar till Roms centrum för att få sig en syn av de två fascisterna. Ett bostadskomplex är i stort sett helt tom på folk. Hemmafrun Antonietta, spelad av otroligt vackra Sophia Loren, har ingen möjlighet att följa med sin familj till denna folkfest då hon måste ta tag i sysslorna hemma. I lägenheten mitt emot sitter den homosexuella radiojournalisten Gabriele (Marcello Mastroianni) och skriver vid sitt skrivbord. Av en slumpartad händelse tvingas ett möte mellan dessa individer fram. Antonietta, en korrekt italiensk hemmafru som stödjer den fascistiske Mussolini utan någon som helst tvekan, blir häpen över denne underlige Gabriele som inte är lik henne och hennes familjs värderingar på något sätt. En spontan homosexuell man som dessutom är av anti-fascistiska åsikter. Trots deras olikheter så fattar de båda personerna intresse för varandra. Händelsemässigt sett så händer det inte så mycket i filmen utan styrkan i filmen ligger i mötet mellan två människor som är skickligt spelat av Loren och Mastroianni. Filmen försöker inte på något sätt berätta för oss hur hemskt det är med fascism och nazism, som det så ofta görs till sin överdrift i många filmer. Vilket i sig är väldigt skönt, om man är rätt funtad så förstår man det ändå.
Den tredje och sista filmen blev La Nuit de Varennes (Natten i Varennes) från 1982. Filmen utspelar sig under den franska revolutionen och handlar om ett påhittat möte mellan Restif de la Bretonne, Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Thomas Paine (Harvey Keitel) och Sophie de la Borde, fyra historiskt verkliga personer. Mötet sker under en resa med hästdroska från Paris till Varennes. De resandes deltar i vänskaplig ton i diskussioner om sex, politik och de olia samhällsklasserna. Av en händelse så reser de inte långt efter en annan hästdroska innehållandes den flyende franska kungafamiljen. Ju längre filmen framskrider dessto närmare den kungliga droskan kommer de. Det här var den sämsta filmen jag såg. Inte för att den är speciellt dålig. Men den här typen av kostymfilmer är nog inte Ettore Scolas styrka. Man måste hänga med i filmen från början för att ha koll på vem som är vem. Det mest störande är att de italienska regissörerna verkar ha en obotlig kärlek för att dubba skådespelare i sina filmer. På detta sätt når tex Harvey Keitel inte ut i sin fulla potential. Överlag är filmen sevärd men den kunde vart bättre.
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 4/5
Una Giornata particolare
IMDb, Filmtipset
Betyg: 4/5
La Nuit de Varennes
IMDb, Filmtipset
Betyg: 3/5
De senaste två veckorna har jag sett några av Ettore Scolas filmer. Italien har en väldigt fin tradition av regissörer och Scola kan lätt placeras in i det fack där man även hittar bla; Fellini, Antonioni, Bertolucci, Leone, Pasolini och Tornatore (listan kan naturligtvis göras väldigt lång).
Jag valde tre filmer på måfå av Scola för att se vad han går för. Med facit i hand så är jag glad att jag valde att se några av hans filmer. Suget efter att se mer av honom finns definitivt. Dessutom så blir jag mer och mer imponerad av Marcello Mastroianni.
Den första filmen jag såg var Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka) från 1976. Om man har glimten i ögat när man ser den här filmen så kan man uppskatta den väldigt mycket. Den utspelar sig i en kåkstad utanför Rom där bostadförhållandena är minst sagt inte de bästa. Filmen kretsar kring falmiljeöverhuvudet Giacinto som fått ut en stor summa försäkringspengar då han förlorade sitt ena öga. Under ett och samma tak hyser Giaconto sin fru, sin mor, sina barn plus respektive och sina barnbarn. Giaconto har inga planer på att dela med sig av sina försäkringspengar till familjens stora förtret. Fylld av bitterhet över sitt förlorade öga och paranoia över att hans familj ska hitta det ställe han gömt sina pengar på fördriver Giaconto sina dagar med alkohol och förlustelse med kvinnor. En dag bestämmer Giaconto sig för att ta med sig hem en prostituerad kvinna som han förälskat sig i. Giaconto ser det inte som något konstigt att även hon ska sova i samma säng som han och hans fru. Detta blir droppen för resten av familjen som börjar planera för hur de ska bli av med patriarken och komma åt hans pengar. Filmen är på sina ställen väldigt rolig men är samtidigt en skildring över hur det är att leva i det allra lägsta samhällskicket.
Film nummer två blev Una Giornata particolare (En alldeles särskild dag) från 1977. Filmen handlar om att gränserna mellan vad som är vänskap och kärlek inte alltid är så tydliga. Och att kärlek/vänskap inte alltid inträffar under de bästa förhållandena. Året är 1938 och Hitler är på besök i Rom hos Mussolini. Folk strömmar till Roms centrum för att få sig en syn av de två fascisterna. Ett bostadskomplex är i stort sett helt tom på folk. Hemmafrun Antonietta, spelad av otroligt vackra Sophia Loren, har ingen möjlighet att följa med sin familj till denna folkfest då hon måste ta tag i sysslorna hemma. I lägenheten mitt emot sitter den homosexuella radiojournalisten Gabriele (Marcello Mastroianni) och skriver vid sitt skrivbord. Av en slumpartad händelse tvingas ett möte mellan dessa individer fram. Antonietta, en korrekt italiensk hemmafru som stödjer den fascistiske Mussolini utan någon som helst tvekan, blir häpen över denne underlige Gabriele som inte är lik henne och hennes familjs värderingar på något sätt. En spontan homosexuell man som dessutom är av anti-fascistiska åsikter. Trots deras olikheter så fattar de båda personerna intresse för varandra. Händelsemässigt sett så händer det inte så mycket i filmen utan styrkan i filmen ligger i mötet mellan två människor som är skickligt spelat av Loren och Mastroianni. Filmen försöker inte på något sätt berätta för oss hur hemskt det är med fascism och nazism, som det så ofta görs till sin överdrift i många filmer. Vilket i sig är väldigt skönt, om man är rätt funtad så förstår man det ändå.
Den tredje och sista filmen blev La Nuit de Varennes (Natten i Varennes) från 1982. Filmen utspelar sig under den franska revolutionen och handlar om ett påhittat möte mellan Restif de la Bretonne, Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Thomas Paine (Harvey Keitel) och Sophie de la Borde, fyra historiskt verkliga personer. Mötet sker under en resa med hästdroska från Paris till Varennes. De resandes deltar i vänskaplig ton i diskussioner om sex, politik och de olia samhällsklasserna. Av en händelse så reser de inte långt efter en annan hästdroska innehållandes den flyende franska kungafamiljen. Ju längre filmen framskrider dessto närmare den kungliga droskan kommer de. Det här var den sämsta filmen jag såg. Inte för att den är speciellt dålig. Men den här typen av kostymfilmer är nog inte Ettore Scolas styrka. Man måste hänga med i filmen från början för att ha koll på vem som är vem. Det mest störande är att de italienska regissörerna verkar ha en obotlig kärlek för att dubba skådespelare i sina filmer. På detta sätt når tex Harvey Keitel inte ut i sin fulla potential. Överlag är filmen sevärd men den kunde vart bättre.
The Devil Wears Prada
The Devil Wears Prada
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 1/5
Det enda positiva jag kan nämna är att jag aldrig behöver se den igen. Jag har varken lust eller ork att göra en större redogörelse över vad som är så fruktansvärt med filmen. Första scenen efter förtexterna är max 15 sekunder lång. I den scenen kan man på förhand se hur hela filmen är uppbyggd. Det är så uppenbart hur det kommer att gå och på vilket sätt saker och ting kommer att ske för Andy som huvudpersonen heter spelad av Anne Hathaway. Någon större koll på Anne Hathaway har jag inte och vet inte riktigt om hon är bra eller dålig. Jag har tidigare sett henne i Brokeback Mountain där hon har en liten roll. Jag kan ärligt talat inte säga om hon är bra eller dålig där då hon hamnar i skuggan av fina skådespelarinsatser av Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams. Sedan så har jag sett henne i Rachel Getting Married som visserligen är en väldigt bra film och där spelar hon bra. Men jag tycker inte att man kan bedöma en skådespelare som bra eller dålig efter att bara ha sett tre filmer med personen.
The Devil Wears Prada räddas inte av duktiga skådespelare som Meryl Streep (det här är helt klart den sämsta film jag sett med henne) och Stanley Tucci eller för den delen av vackra Emily Blunt. Att jag sedan inte har något intresse för trender, eller mode för delen, har inget med mitt betyg att göra. Om det hade vart en bra film så hade den ju vart intressant oavsett innehåll. Hela filmen är kliché rakt igenom och jag suckade och stönade hur många gånger som helst under filmen. Nu hoppas jag att snabbt kan glömma den. Usch och fy!
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 1/5
Det enda positiva jag kan nämna är att jag aldrig behöver se den igen. Jag har varken lust eller ork att göra en större redogörelse över vad som är så fruktansvärt med filmen. Första scenen efter förtexterna är max 15 sekunder lång. I den scenen kan man på förhand se hur hela filmen är uppbyggd. Det är så uppenbart hur det kommer att gå och på vilket sätt saker och ting kommer att ske för Andy som huvudpersonen heter spelad av Anne Hathaway. Någon större koll på Anne Hathaway har jag inte och vet inte riktigt om hon är bra eller dålig. Jag har tidigare sett henne i Brokeback Mountain där hon har en liten roll. Jag kan ärligt talat inte säga om hon är bra eller dålig där då hon hamnar i skuggan av fina skådespelarinsatser av Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams. Sedan så har jag sett henne i Rachel Getting Married som visserligen är en väldigt bra film och där spelar hon bra. Men jag tycker inte att man kan bedöma en skådespelare som bra eller dålig efter att bara ha sett tre filmer med personen.
The Devil Wears Prada räddas inte av duktiga skådespelare som Meryl Streep (det här är helt klart den sämsta film jag sett med henne) och Stanley Tucci eller för den delen av vackra Emily Blunt. Att jag sedan inte har något intresse för trender, eller mode för delen, har inget med mitt betyg att göra. Om det hade vart en bra film så hade den ju vart intressant oavsett innehåll. Hela filmen är kliché rakt igenom och jag suckade och stönade hur många gånger som helst under filmen. Nu hoppas jag att snabbt kan glömma den. Usch och fy!
Everybody's Fine
Everybody's Fine
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5
Everbody's Fine är en remake av Stanno Tutti Bene (1990) av Giuseppe Tornatore som har regisserat bla; Nuovo cinema Paradiso (Cinema Paradiso), L'Uomo delle stelle (The Star Maker), Malèna. Stanno Tutti Bene, med Marcello Mastroianni i huvudrollen och musik av Ennio Morricone, har jag tyvärr inte sett då den inte finns på dvd. Men i och med att det har blivit en remake så är det väl kanske inte helt omöjligt att den kommer på dvd framöver. Hoppas jag i alla fall (gärna L'Uomo delle stelle också som jag inte har sett på jättelänge).
Everybody's Fine är regisserad av Kirk Jones som för mig är helt okänd. Det är hans tredje film som regissör och han gör ett bra jobb utan att på något sätt briljera. I huvudrollen ser vi Robert De Niro. De Niro har i mitt tycke medverkat i en hel del fruktansvärda filmer de senaste femton åren (The Adventures of Rocky and Bullwinkle, 15 Minutes, Showtime, Men of Honor, The Fan bla). Men visar ibland varför han fortfarande är en av de bästa skådespelarna i sin generation. De Niro är filmens räddning med ett trovärdigt och fint skådespel. Inte för att varken Sam Rockwell, Kate Beckinsale eller Drew Barrymore är särskilt dåliga på något sätt.
IMDb, Filmtipset, Trailer
Betyg: 3/5
Everbody's Fine är en remake av Stanno Tutti Bene (1990) av Giuseppe Tornatore som har regisserat bla; Nuovo cinema Paradiso (Cinema Paradiso), L'Uomo delle stelle (The Star Maker), Malèna. Stanno Tutti Bene, med Marcello Mastroianni i huvudrollen och musik av Ennio Morricone, har jag tyvärr inte sett då den inte finns på dvd. Men i och med att det har blivit en remake så är det väl kanske inte helt omöjligt att den kommer på dvd framöver. Hoppas jag i alla fall (gärna L'Uomo delle stelle också som jag inte har sett på jättelänge).
Everybody's Fine är regisserad av Kirk Jones som för mig är helt okänd. Det är hans tredje film som regissör och han gör ett bra jobb utan att på något sätt briljera. I huvudrollen ser vi Robert De Niro. De Niro har i mitt tycke medverkat i en hel del fruktansvärda filmer de senaste femton åren (The Adventures of Rocky and Bullwinkle, 15 Minutes, Showtime, Men of Honor, The Fan bla). Men visar ibland varför han fortfarande är en av de bästa skådespelarna i sin generation. De Niro är filmens räddning med ett trovärdigt och fint skådespel. Inte för att varken Sam Rockwell, Kate Beckinsale eller Drew Barrymore är särskilt dåliga på något sätt.
Filmen handlar om Frank (De Niro) vars hustru nyligen dött. Frank känner sig ensam och beslutar sig för att bjuda hem sin familj på middag. Men en efter en avbokar de och det slutar med att ingen kan komma. Vilket spär på Franks känsla av ensamhet och tomhet. Frank bestämmer sig för att ta saken i egna händer istället och ger sig ut på en resa för att träffa sina fyra barn, trots dålig hälsa. Framme i New York på sitt första stopp så är hans son David inte hemma så Frank åker vidare på sin resa hem till sin dotter Amy (Beckinsale). Eftersom Frank beslutat att inte meddela om sina besök blir Amy överraskad. Amy förklarar för Frank att tillfället för ett besök inte är det bästa och Frank tvingas återigen resa vidare dagen efter. Först till sin son Robert (Rockwell) och sedan till sin dotter Rosie (Barrymore) där det är samma visa. Sårad och misstänksam mot att något inte är som det ska tvingas Frank åka hem. Frank har känslan av att hans barn inte är riktigt uppriktiga mot honom och vart är hans son David?
Filmen handlar om ensamhet och om hur en familj kan glida isär. Tidigt påminns jag om filmen About Schmidt som jag i jämförelse med den här filmen föredrar hellre. About Schmidt har intressantare karaktärer och en handling som är mer bearbetad. Problemet med Everbody's Fine är att varje intressant scen eller karaktär får inte tillräckligt med tid utan filmen berör varje grej som sker i filmen väldigt lätt för att sedan gå vidare. Tyvärr har jag inte sett orginalet och kan inte jämföra med den. Den bästa scenen är på tok för kort. Den utspelar sig i ett café vars klientel uppenbarligen verkar vara äldre ensamma män. Där träffar Frank en man som är 94 år och pigg för sin ålder. Hans knep; han har hållt sig borta från doktorn. Filmens ton är inte allt för allvarlig utan mer gullig på sina ställen. Som så ofta med amerikansk film så är den tidigt ganska förutsägbar och det är inte svårt att gissa om det blir ett lyckligt eller olyckligt slut. Personligen tycker jag att den kunde ha slutat en scen tidigare där en till sist väldigt stolt far kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Filmen överlag är dock godkänd men i slutändan så är det nog ingen film man kommer att minnas.
Ps. Avslutningsvis i anknytning till en äldre Rober De Niro slänger jag in ett klipp från filmen What Just Happened (2008). Filmen tycker jag är lite underskattad. Jag uppskattade den i alla fall (Betyg: 4/5) men den är kanske inte för alla. Robert De Niro spelar en filmproducent som kämpar med en rad problem, både personliga och jobbrelaterade. Bruce Willis gestaltar i den här filmen en filmstjärna som vägrar raka av sig sitt skägg inför en filmroll vilket åsamkar De Niros karaktär en del vånda. Filmen är rolig på sina ställen inte minst i anknytning till scenerna med Bruce Willis.
Ds.
Pss.
Framöver dyker Robert Rodriquez Machete upp, även här med De Niro, med en fet skådespelarensemle. Efter ett ha sett trailern så blir ju inte förväntningarna mindre direkt.
Dss.