Jag är väldigt förtjust i när kultur lyckas på ett träffsäkert sätt fånga en känsla/tanke/stämning. Eller som i sin uttrycksform beskriver en känsla/tanke/stämning utan att det blir överdrivet. För att förklara bättre ska jag ge en rad exempel.
Jag kommer ihåg första gången jag såg Fight Club, som räknas av de flesta som David Finchers bästa film. Själv föredrar jag den lite dovare och mörkare The Game, inte för att kasta skit på Fight Club för den delen som är väldigt bra film. Det finns en scen i Fight Club som jag gillar väldigt mycket.

 

Jag har alltid haft väldigt svårt för att somna och har alltid tyckt att det är en jobbig process. Nu har jag som tur är inte samma sömnproblem som Edward Norton i filmen. Men jag har väldigt ofta väldigt mycket tankar och ibland ångest som gör att det är väldigt svårt för mig att slappna av och varva ner när jag ska sova. Så jag är ofta ganska spänd när jag ska sova. Det som för mig är så träffsäkert i scenen ovan är det sista i den. Precis så som Edward Norton ser ut när han ligger på soffan känner jag mig när jag har väldigt svårt att sova. Det är så perfekt det uttrycket i han har i ansiktet. Man är så trött, man är så trög och seg i huvudet men man kan inte sova. Det är verkligen precis så jag känner mig, så som han ser ut i den scenen där.

 

En av mina favoritfilmer och en världens bästa filmer i mitt tycke är Fanny & Alexander. Scenografin och ljussättningen tycker jag är fantastisk. Jag tänker främst på två delar i filmen. Först och främst den första delen där familjen Ekdahl firar jul i Ekdahlska huset. Där är det varmt och trevligt. Alla är glada. Det är mycket varma och vackra färger. Folk har på sig vackra och granna kläder. Mycket levande ljus som utstrålar värme och gemytlighet. Den jul som utspelar sig i den filmen skulle jag mycket gärna vilja uppleva.

Den andra delen är när Fanny, Alexander och Emelie flyttar in i Biskopsgården. Biskopsgården är raka motsatsen till Ekdahlska huset. Biskopsgården är kall och mörk. Mycket gråa och tråkiga färger. Tomma väggar och sparsamt med ljus. Diskreta kläder i gråa, beiga och mörka nyanser.

Scenografi, ljussättning och kostym är så klockrena i Fanny och Alexander och hjälper till att förmedla de olika stämningarna i filmen så bra. Tyvärr hittar jag inget vettigt klipp från julfirandet i filmen (det går visserligen och se lite från julfirandet i trailern jag länkar till ovan), men jag lägger upp en annan scen. En scen med Jarl Kulle som är så fenomenal i filmen. Han spelar sin karaktär så himla bra att man som åskådare sitter med ett stort leende. Han utstrålar en sån värme i sin karaktär!

 

 

Jag tänkte gå utanför min regel om att bara skriva om film, men jag kommer inte vandra iväg för långt bort. Ett av mina favoritband är Nick Cave & The Bad Seeds. Två av medlemmarna i bandet är Nick Cave och Warren Ellis. Duon har tillsammans gjort filmmusik som är smått fantastisk. Bla doldisen The Proposition (som Nick Cave för övrigt skrivit manus till), The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (med en fantastiskt skådespelarinsats av Casey Affleck!) och underbart vackra The Road.

Om man som jag har lyssnat väldigt mycket på Nick Cave & The Bad Seeds så märker man att steget från deras musik och Nick Cave och Warren Ellis filmmusik inte är särskilt långt. Vilket i och för sig inte är jättemärkvärdigt då båda är medlemmar i bandet. Men jag tycker att det finns en annan koppling som de delar, och det är att båda alternativen gör musik/melodier som ska förmedla en stämning i en berättelse. För det är precis det som är Nick Caves styrka som textförfattare. Han lyckas skapa små berättelser av de flesta av sina låtar. Små historier, sagor nästan, och den musik som Nick Cave & The Bad Seeds spelar bakom Nick Caves texter är så rätt och sätter en stämning som för mig är så himla klockren. Ett utmärkt exempel på det är skivan Murder Ballads. Där är varje låt/ballad en berättelse/saga i sig med temat mord. Det absolut bästa exemplet på den skivan är låten The Curse Of Millhaven där musiken förmedlar en perfekt känsla och stämning till texten som handlar om en galen mördare.

Jag tänkte fortsätta lite att skriva om Nick Cave. Varje spår på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack låter ganska likadant på respektive soundtrack. Eller de påminner väldigt mycket om varandra. De innehåller samma stämning. Precis på samma sätt är det när Nick Cave & The Bad Seeds spelar live. Varje enskild konsert har en viss känsla eller stämning över sig. Då menar jag ljudmässigt då jag tyvärr inte har sett dom live än. Men jag har hört flera av deras livespelningar och liveskivor. Min åsikt är att de var som bäst på nittiotalet vilket man kan höra på skivan Live Seeds. Den liveskivan har en viss stämning över sig, som jag skrev innan, rakt igenom hela skivan. De lyckas skapa en viss atmosfär till Nick Caves textuniversum som är helt klockrent.

 

 

Låten ovan är The Ship Song som för mig har en särskild betydelse. Den handlar egentligen om kärlek, antar jag, och om en person som vill att hans/hennes älskade ska glömma allt det som har hänt eller det dumma personen gjorde eller sa och komma tillbaka. Men för mig så handlar den om förlorad vänskap. Det är det som är det fina med kultur. Man har rätten att uppfatta saker på sitt eget sätt och man får tolka hur man vill. Den här låten fick en djupare innebörd för mig då jag och en tjejkompis till mig gled ifrån varandra. Jag hade dumt nog, som den förvirrade tonåring jag var som inte visste riktigt hur jag kände eller vad jag ville, blivit lite kär i henne. Hon tyckte inte att det var någon bra idé och vi gled isär för en ganska lång tid. Det var under den tiden som jag utvecklade ett särskilt band till den här låten. Jag kände igen mig i texten.

Come sail your ship around me

And burn your bridges down

We make a little history, baby

Every time you come around

 

Jag kände verkligen så här. Kom tillbaka. Glöm det som har varit. Vi blickar framåt istället. Varje gång vi ses/hörs. Jag saknade vår vänskap. Jag var ju ju egentligen inte kär utan bara förvirrad, ung och osäker, och pga det förlorade jag en vän. Som tur var så fick vi kontakt igen senare vilket jag är glad för.

 

Ett annat jättebra exempel på när jag identifierat mina känslor med en låt är låten Hope I Don't Fall in Love with You med en annan av mina favoriter Tom Waits. När jag var ute på krogen en kväll för ett par år sedan så kom jag i kontakt med en tjej som jag känt till lite lätt sedan tidigare. Vi började prata om både det ena, andra och tredje. Ju längre kvällen och samtalet lider ju mer känner jag att hon är väldigt intressant och trevlig. Hon är ju dessutom väldigt vacker. Naturligtvis så börjar hon då berätta om sin pojkvän och om hur mycket hon tycker om honom (han är faktiskt jättetrevlig, men det visste jag inte då), och precis där passar låten in. Man  hoppades att man inte skulle bli kär, för det vore dumt då hon hade pojkvän. Nu handlar låten inte riktigt om det, men återigen så får man ju tolka fritt. Sedan så kan man ju känna igen sig i vissa delar av en låt. En särskild vers eller en rad bara. Inte fel för det.

 

 

Tom Waits kan man även stöta på som skådis. Ofta i bra filmer. Här är ett kul klipp från filmen Coffee and Cigarettes.